Den där dagen i september var jag inte riktigt beredd på. Nu förstår jag hur små
marginalerna var, att jag lika väl kunnat klara mig oskadd som aldrig mer andas.
Frågan det närmaste året var vilket av alternativen som var att föredra.
Här kommer jag att dela med mig med några av mina tankar.

1 Oktober 2007
Två veckor efter olyckan. Var ska man börja? Jag är glad för:
- Att jag lever
- Att mina armar fungerar
- Att min skalle är som den brukar
- Att mina vänner finns kvar
- Att familjen slutit upp
Mindre glad att vara här givetvis. Tacksam över livet. Ibland längtandes efter döden.
För det mesta tacksam.

Det var så enormt många som hörde av sig. Kollegor, elever, busschaufförer, släktingar,
vänner jag inte hört av på år och dar. Så många kort, telefonsamtal, blommor, böcker, besök…
Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda allt, men jag vet att tillsammans gav de mig
en anledning att fortsätta de dagar livet kändes som ett hån och demonerna satt skrattandes
på min axel. Det spelade roll att jag överlevt, när jag inte orkade hålla gnistan vid liv gjorde
andra det åt mig, kanske utan att de visste hur mycket de betydde, vilken oerhörd skillnad
de gjorde.

Vintern var så evinnerligt lång, fylld av sporrande träning varvat med frustrerande väntan.
Väntan på beslut, väntan på telefontider, ett ständigt jagande av myndighetspersoner, intyg
skulle skrivas och skickas från myndighet till annan, advokater och försäkringsbolag och
bostadsföretag och listan på saker att fixa för ett nytt liv tog aldrig slut. Träningen gick
snabbt framåt, en underbar och kunnig sjukgymnast och en extremt motiverad patient –
kan det gå annat än bra? Min tanke var att ju bättre träningen gick desto snabbare kommer
jag vidare, samtidigt fanns en oro: vidare till vad? Rädsla blandat med en enorm längtan till
framtiden, hela tiden svängde det.
Hade det inte varit för all kärlek och omtanke som mötte mig hos alla människor som fanns
omkring mig hade det nog tagit mig betydligt längre tid att lämna sjukhuset. Trots att jag
hela tiden varit fokuserad på målet att äga mitt eget liv igen, fann jag tidvis inte en enda
anledning att på egen hand fortsätta leva. Men i andras ögon hade jag ett värde, de fick mig
att våga tro att livet kunde bli bra igen. När jag föll fanns alltid någon där som fångade mig.

Det som för mig kom att bli övergången mellan ett liv fokuserat på skador, rehab, träning,
olyckan och ett vanligt liv kom lite oväntat en kväll någonstans mitt i sommaren. Tror vi såg
fem älgar den där kvällen när vi planlöst körde och körde och körde mil efter mil av
inlandsvägar, från Lycksele till Mårdseleforsarna till Norsjö och till slut till platsen där
glassplittret fortfarande ligger i dikeskanten. En overklig känsla, bromsspåren svarta på
asfalten, ögonblicket då allt avgjordes som jag inte kan minnas har gjorts verkligt genom
bilder och genom telefonsamtal med personer som var på plats. Nu blev allt sammanfogat,
verkligt. Jag var här, det har verkligen hänt, jag kände igen fläktutblåset från Lilla Blå som
låg där i diket. Något föll på plats den kvällen, den sista biten som gjorde att jag kunde lyfta
blicken och börja fokusera på framtiden igen på ett helt annat sätt. Cirkeln slöts, som en
begravning kan hjälpa en att gå vidare ur sorgen.

Det är så lätt att fastna i tankar på tänk om, i bitterhet över allt jag inte kan göra, i saknad av
livet som inte blev som jag först tänkt, i avundsjuka över alla andras förmåga att gå och stå
och som inte uppskattar det de har. Men var kommer man med det? Det är ju jävligt lätt att
säga att man ska fokusera på det man har istället för på det man inte har, inte lika lätt att leva
efter. Men jag försöker verkligen leva enligt den filosofin nu. Njut för du vet aldrig hur länge
du har det kvar, var inte rädd utan testa vingarna för de bär, slösa inte tid på svarta tankar
utan njut av det livet ger just idag. Vet inte om man någonsin slutar sakna saker som
smattret av blåbärsris mot skorna på en skogspromenad, att krama om andra sådär nära
innerligt, att busa med Ida, kasta henne upp i luften eller jagas runt sommarstugan, men för
varje dag som går upplever jag livet lättare. Mer och mer blir svårigheterna att gå mindre
betydelsefulla, tar mindre plats. Jag börjar vänja mig vid min nya kropp.

Jag kan aldrig nog uttrycka min tacksamhet mot alla omkring mig. Alla från först-på-plats-Janne, räddningstjänsten, sjukvårdspersonalen, rehabteamet, min älskade outtröttliga familj, vännerna
som inte backat en millimeter, Kjelle. Tack för att ni räddade mitt liv. Mina allra största kramar
och all min kärlek till er.

Annika.